38. death and all his friend

Någonting som ändrats det här året, är mina tankar på döden. Dom är där så otroligt ofta.
Jag tänker på den när jag går på stan, jobbar, åker buss, lyssnar på musik, ska sova och vadsomhelst.
Jag kan inte komma ihåg att jag gjorde det lika mycket förut.

Vad tänker jag då? Jag är rädd för den. Livrädd. Inget skrämmer mig mer. Men jag är inte rädd för att dö, inte för vad som finns efter när man slutat andas. Utan jag är rädd för vad döden tar ifrån oss, jag är rädd att den ska ta någon jag älskar. Och så är jag rädd, att jag ska dö på ett sätt som känns. Jag vill inte det. Jag vill inte lida, och jag vill inte att någon annan ska lida.
Men det är mest det, att den ska ta någon som står mig nära ifrån mig.
För det måste vara det som gör mest ont.
Jag vill inte ens tänka på hur ont det skulle göra.
Men ändå, så gör man det ju.
Jag är rädd för att prata om den, den känns så nära då.
Den har sån otrolig makt över oss.
Jag är rädd.
Det finns inget som skrämmer mig mer.
Inget.